Eurovisionfesten i Malmö är avgjord och det blev Nemo från Schweiz med sin låt “The Code” som röstades fram till årets segrare. Hur bra var egentligen vinnarlåten rent sångtekniskt och vilka andra låtar från finalen tyckte jag stack ut? Det tänkte jag, sångcoach Florian Voss, reflektera över i denna recensionsartikel.
Sverige (9:a i finalen): Marcus och Martinus med “Unforgettable”
Jag känner att vi självklart måste börja med vårt svenska bidrag. Det första jag fastnade för var att deras live-uppträdande var annorlunda än inspelningen. Rösterna hade mer “vibrato” och kändes starkare i mikrofonen. Känslan är att de jobbat lite med rösten sedan Melodifestivalen. I övrigt ett stabilt uppträdande, men opersonligt och inte mycket känslor vilket är standard för svenska uppträdanden. Inte mycket djup eller vidare “story” i låten, utan handlar mest om att imponera och att man ska verka cool.
Schweiz (1): Nemo med “The Code”
Här fanns en “story” i låten jämfört med Sverige, där Nemo har en unik och fin popröst som låter bra mixad. Alla killar i världen har något som kallas för falsetto, på engelska: false male voice. Nemo använder den intelligent vid vissa tillfällen då det ska låta som opera. Men hans huvudröst/falsetto är mer en mjuk och starkare falsettoröst än vad en operasångare faktiskt skulle kunna göra. Detta gav en bra effekt i uppträdandet i kombination med hans fina “story” och röst. Dock ska sägas att när kameran åker ut låter det lite som att baksången tog över hans röst. Så det är oklart om antingen ljudingenjören inte kan sitt jobb eller om han faktiskt inte sjöng live vid dessa höga toner i själva uppträdandet.
Spanien (22): Zorra med “Nebulossa”
“Out of pitch” och man hörde knappt solisten. För ett år sedan var Spaniens bidrag mycket bättre och anpassat till vad Spaniens popmusik-kultur egentligen innebär, i form av mycket dans, sång och ofta en hel del influenser av fysisk kärlek. Nu undrar man vad som har hänt med Spanien? När det kommer till sångteknik skulle Gunilla Persson kunnat göra låten tio gånger bättre.
Israel (5): Eden Golan med “Hurricane”
Israel hade en fin låt. Den hade en djupare mening och positiv utstrålning, där huvudmeningen med låten var att läka. Den hade inga aggressioner, utan den hade värme
och hon sjöng med en bra och stark röst. Musiken ska kunna beröra och själva kompositionen har lyckats med det. Det är vi människor som sätter saker som musik i kontext i olika sammanhang, men om man lyssnar bara på kompositionen och sången så var den mycket fin.
Irland (6): Bambie Thug med “Doomsday Blue”
Sångtekniskt mycket mer avancerad än exempelvis Sverige och även Nemos vinnarlåt. Irland bjöd inte bara på en scenshow, utan också skräck och skrik. Att sjunga i rätt pitch och tonhöjd så att det ska låta bra när man vill simulera skrik är mycket svårt. Hon har en fin teknik och när hon sjöng pop så blev det en helt annan neutral klang och hennes lyriska klangfärg kom ut.
Andra bidrag värda att lyfta med extra fin röstteknik
Tyskland (12): Isaak med “Always on the Run”, Lettland (16): Dons med “Hollow” samt Italien (7): Angelina Mango med “La noia”. Samtliga av dessa tre hade starka röster och visade mycket känslor under sina uppträdanden. De sjöng mestadels med bröströst och mixed voice, som är något Marcus och Martinus till exempel saknar.
Sammanfattning ESC 2024
Det handlar mer och mer om show, utseende, polarisering av åsikter och klädstil snarare än om ett fint uppträdande med kvalitativ bra röstteknik. Man övertygar inte främst genom en skolad utbildning och en låt med bra “story”, utan hellre långa naglar i silver och fransk tutu – ytligheter, kort sagt. När det kommer till sång och komposition tycker jag att det saknas lite förståelse. Det märks inte minst då de som har starka röster inte fick mest poäng av juryn.
Några avslutande frågor som är värda att fundera över:
Var är kvaliteten i musik och sång på väg och vem bestämmer egentligen vad som är bra sång och musik? Är det vi som publik som är påverkade av yttre faktorer eller är det en jury som själva inte har tillräckligt med kunskap inom sångutbildning? Kollar man på den svenska juryn så är det helt logiskt att de endast dömer enligt deras lätt begränsade bakgrund, men vart finns objektiviteten?